Sitter och kollar på ett program från UR på svt1.

Det handlar om mobbning. På skolan, på internet, överallt.

Det förekommer överallt, även på jobbet.

Även som vuxen kan man bli mobbad.
Men jag tror att det finns en liten skillnad på att vara mobbad i skolan och vara mobbad på jobbet som vuxen.

Som barn, tonåring så tror jag att man inte riktigt vågar ställa sig upp mot de äldre eller de som mobbar över huvud taget. Det är för jobbigt, för svårt. Man vågar inte riktigt säga ifrån.

Som vuxen tror jag att man kan agera lite annorlunda. Jag tror att man vågar mer ställa sig upp mot dem som mobbar.

Att gå till chefen kanske är lättare än att gå till rektorn på skolan.

Jag vet inte riktigt. Det är bara mina tankar.

Jag har själv blivit mobbad.

På grundskolan och gymnasiet.

Gymnasiet var värst.

På grundskolan var det mest:

- Du är ful

- Du är äcklig

- Du är hemsk

Jag blev helt enkelt mobbad för att jag existerade över huvud taget.

Så var det på gymnasiet också.

Jag blev kallad allt från dum i huvet till hora till värre saker.

Men mest av allt var det för att jag är kristen som de mobbade mig.

Jag fick höra:

- Hur kan man vara kristen?

- Hur kan man gå till kyrkan?

- Vad kan Jesus göra som inte DU kan göra själv?

Med mera, med mera.

Det är hemskt med mobbning.

Men Gud, Han har gett oss fri vilja.

Så vi kan alltså göra vad vi vill.

Mobbarna vill mobba, då gör han det helt enkelt... eller hon.

Men vad jag tror eller vet egentligen... eller i alla fall är ganska säker på... är att det är mobbaren som mår sämst av detta.

Det har jag märkt. Det var en i min församling, hade gått i samma klass som honom för länge länge sen på grundskolan.

Han hade tydligen varit väldigt dum mot mig, sa han, jag hade inte några minnen av det.

Han sa förlåt.

Man önskar att mobbarna kunde säga förlåt lite mer.

Men han var den enda som har bett mig om förlåtelse.

Nu är vi jättebra vänner.

Ingen i gymnasiet har skrivit till mig eller ringt upp mig och bett om ursäkt.

Jag vet inte om jag kan förlåta dem, men jag kan gå vidare på grund av min tro.

Hade jag inte haft Jesus på gymnasiet så hade jag nog inte suttit här som pastor idag.

Jag hade nog inte orkat med gymnasiet och allt som hände.

Men jag stod på mig. Vägrade gå ner mig i depressioner, vägrade ta till mig allt de sade.

Det var svårt men JESUS hjälpte mig.

Jag grät mycket, Han tröstade. Jag älskade varje helg då jag kunde gå till kyrkan. Jesus sände vänner till mig som tröstade och hjälpte mig.

Jag fick gråta. Jag fick en axel att luta mig emot.

Jesus!

Jesus Kristus!

Han som dog för oss.

Han kan hjälpa.

Det blev ett långt inlägg men jag tror att det är ganska nyttigt med ett sånt här inlägg för att vi ska veta att det faktiskt sker i hela världen.

Jag älskar Jesus över allt annat på jorden!

Han har rest mig upp när jag fallit.

Tack tack Jesus.

Tack tack Jesus.

Tack tack Jesus.

Jag vill bara tacka, jag vill bara tacka Dig.

Hoppas ni har fått en inblick i mobbningsvärlden.

och om någon av mina mobbare råkar läsa detta.

Tänk er för innan ni ger er på andra.

Med Vänlig Hälsning, Guds välsignelser och kärlek!

Lisa Eriksson, ungdomspastor i Onlinekyrkan!